En text om vegetariska alternativ och provocerande realiteter
Det tillhör livets underligheter, när man hör talas om en sak för första gången, och samma tema dyker upp igjen bara några dagar senare i en annan kanal. Härromdagen satt jag tillsammans med några vänner på terassen och konverserade om kristider på Cuba. De beskrev hur Cubaner blev tvugna att hitta på nya maträtter under 90-talet då Cuba stod under en svår kris. Jag fick lära mig att man både stekte och kokte bananskal för att efterlikna kött, något som jag kommeterade i ett avsnitt om Cubansk husmanskost HÄR. Bara två dagar efter detta, dök det upp en annons med information om den nya veganmaten bananskal på min FB feed.
Facebook feeden ledde mig till en sida (här), som beskrev hur en vegan-bloggares recept på pulled-prok gjord på bananskal spreds som en löpeld. Bananskal presenteras via sociala media i flera recept, alla från 2019; kött-fria köttbullar, falsk bacon (fakeon) och fiskfria fiskbiffar. Bananskal som köttsubstitut beskrivs som den stora nyheten i veganvärlden.
I vår familj är vi vegetarianer som också äter fisk och skaldjur. Vissa kallar det för pesceterian, men säger jag det förstår folk sällan vad jag menar. Jag började med Meatfree Monday för flera år sedan, kanske mest på grund av en inre nyfikenhet. När jag mötte min man, som på den tiden begränsade sig till kyckling och fisk blev jag inspirerad att laga ännu mer vegetarisk mat. Strax såg jag mina personliga hälsofördelar med denna kost, och innan jag visste ordet av var det flera månader sedan jag hade ätit kött. Javäl, nu är det väl bara att fortsätta tänkte jag, och på den stigen gick det. I starten var jag absolut inte främmande för att äta kött en gång ibland, men jag tappade intresset och i dag har jag verkligen inte smak för kött. I denna övergångsperioden tänkte jag mycket på hur det vore mer logiskt om folk hade en eller två köttdagar i veckan, än att de hade en vegetarisk dag i veckan. Ur alla aspekter smartare. Varför kan man inte exempelvis endast äta kött när man firar något speciellt?
Så detta att använda bananens skal i matlagning är alltså ett «nytänkande» som gynnar både plånbok och miljö. Bananskal innehåller tydligen fibrer, vitamin C, Vitamin B6 och B12, kalium och magnesium, samt små mängder protein.
Cubanerna var moderna redan på 90-talet. I samband med Sovjets fall 1989 inleddes den så kallade specialperioden på Cuba. Från en dag till nästa försvann i princip alla affärens produkter, i princip all bensin och i princip allt man använder för att producera vad som helst. Dessa produkter hade tidigare importerats från, eller med hjälp av kontakten Sovjet. USA passade i samma släng på att strypa Cuba ännu mer från andra änden genom att förstärka sin handelsblockad. USA körde sandlådetakik; de ville inte handla med Cuba, och ville inte leka med andra länder som handlade med Cuba. Cubanerna stod mållösa och gick in i beredskap.
Animaliska produkter som tidigare hade distribuerats till befolkningen med ransonboken La libreta (läs om denna i min text om vardagsrelaterade inköp), så som mjölk, ägg och kött eliminierades till ett minimum. Den Cubanska befolkningen var tvingade till en helomvändning, där man utnyttjade landets egna resurser nästan uteslutande.
En produkt som växer på Cuba på längden och tvären är bananer. Matbananer av olika form, storlek och hårdhet samt söta bananer av olika färg och slag utgör en stor del av den Cubanska husmanskosten. Matbanan kan tillagas när den är grön (ex platano macho och fongo) genom att stekas i olja eller kokas i en gryta eller soppa. Kokningen sker i centimeterbitar, eller i en klump av riven banan med salt. Smaken är väldigt lik potatis. Man kan också låta bananen mogna, och tillaga den som ett sötare tillbehör genom att steka eller koka. Eller så skalar man helt sonika bananen och inmundigar den i rått tillstånd (men inte alla typer matbanan – vissa smakar klister råa).
Användningen av banan blev alltså ännu mer markant under specialperioden, och folk som tidigare inte haft intresse för verken frukt eller grönt blev så illa tvugna. Frukost bestod ofta av juice gjord på banan + vatten + socker. Mjöl till barngröt gjordes på soltorkade matbananer av typen fongo som maldes i en kvarn i hemmen. Bananskal stektes hela som en filet i olja eller koktes för att dras i småbitar (tänk pulled pork). Bananen kunde sedan ersätta konsistensen av kött i en gryta. Proteinet fick befolkningen som regel från bönor, som växer på Cuba och distribueras i ransonboken. Bönor med ris är ett vanligt tillbehör till vilken som helst gryta i den Cubanska husmanskosten.
Apelsinskal tillagades på samma sätt som bananskal: kan tog bort det färgade ytterlaget, och plattade ut den via massan till en biff. Med lök, vitlök, olja och paprika marinerade man detta substitut och stekte som tillbehör till riset.
Köttkonsumptionen sjönk naturligtvis på Cuba, och den svarta marknaden för exempelvis kokött blev nu svart som natten. I detta avsnittet skriver jag lite mer om ko-kriminalitet på Cuba. Det blev väldigt vanligt att föda upp djur hemma, både i hus och lägenhet. Med höns på balkongen och en gris i tvättstugan blev såklart den generella hygienen och folkhälsan hotad, och det delades ut böter för smutsiga hem, till folk som till varje pris ville äta djur.
Med sänkt produktion och konsumtion av precis allt utom kanske just bananer, blev Cuba logiskt nog plötligt världsrekordsinnehavare i lågt klimatavtryck, och Cubas befolkning blev experter på återvinning. Ingen negativt utan att bära något positivt med sig, som de säger. I denna rapporten beskriver Svensk-Kubanska föreningen att Cuba 2006 (enligt WWF) var det enda landet som använde mindre än ett jordklot och samtidigt hade en acceptabel nivå på hälsovård och utbildning.
Specialperioden på Cuba är ett otroligt spännande kapitel som jag har tänkt att beskriva mer ingående en annan gång. I denna text, och i samband med temat bananskal och köttkonsumption, tror jag att vi kan lära något av denna tid på Cuba. Det är en provocerande realitet för många: Ska man vara en befolkning som lever hållbart kan man inte gå runt och äta kött hela dagarna. Det är en ekvation som inte går i hop. Cuba fick en spark i ansiktet, ett rejält uppvaknande, och anpassade sig och blev på köpet miljövänliga som få. Vi i Skandinavien (och andra delar av världen!) vrider och vänder på oss i frågan om köttkonsumption, vi förändrar och förädlar och kommer med nya förslag på hur vi både kan konsumera extrema mänger kött, och leva hållbart. Vi försöker fortfarande både ha kakan och äta den, men hur vi än vänder och vrider på oss inser vi sakta att rumpan fortfarande sitter bak.
Min personliga åsikt är att kött är för billigt och konsumeras för mycket. Jag tycker att kött ska vara en fest-grej. Precis som tårta. Jag gillar tårta, men jag går inte runt och smaskar tårta hela dagarna för det. Jag har stark tro på att vår kött-konsumption kommer att ändras. Jag ser fler vegetariska alternativ, en nyfikenhet för vegetarisk kost och en ökad medvetenhet. Om du är en typ av person som säger «utan kött är det inte mat», tror jag att du tillhör du en långsamt utdöende art.
